alexandrasliv

Du sitter nu säkert i dina egna tankar. I mörka tankar där hatet har övertag. Ett hat riktad mot en enda sak, en enda person, riktad mot mig.

Du hatar mig just nu över allt på denna jord. Du önskar mig säkert all ont i världen, kanske till och med död. Du önskar nog livet ur mig. Men du måste förstå, du måste inse, att det du gjorde mot mig faktiskt var fel. Det du utsatte mig för vara inget annat än grymt och omänskligt. Det du utsatte mig för är oförglömligt och oförlåtligt. Omänskligt.

Du kommer förhoppningsvis vakna upp en dag och inse, inse vilka hemska misstag du begått och försonas med tanken på att du faktiskt gjorde fel och agerade bestialiskt. Förhoppningsvis vaknar du upp en dag och inser hur illa du sårat mig och förstår hur trasig du har gjort mig.

Medan du sitter och planerar din hämnd mot mig, sitter jag och fruktar för mitt liv. Inte för att jag är rädd för dig, rädd att du på något sätt ska göra mig illa. Utan mest rädd för mig själv. Rädd att jag inte kommer kunna handskas med allt det här och gå under. Gå in i min bubbla igen, som jag gjort så många gånger förr och kanske denna gång aldrig komma ut igen. Jag är rädd att jag gått sönder för gått den här gången och det finns inga som helst garantier. Det är vad jag fruktar mest, att jag ska försvinna.

Stunder som denna, stunder då jag inser hur du helt kallt tog död på mig, själsmässigt gjorde du det, du tog död på mig. Såna stunder önskar jag att du hade gjort det ordentligt också, tagit död på mig även kroppsligt. För då hade jag aldrig behövt gå igenom detta och för alltid behöva leva med skammen och ärren.

Jag har kastat bort allt, allt jag någonsin fått av dig eller din familj, allt är kastat i soporna där det hör hemma. Jag önskar bara jag kunde kasta bort alla minnena lika lätt. För om nätterna kan jag inte sova, då du är det första som dyker upp och då vaknar jag, i ren panik över att vara i ditt grepp igen. Jag önskar jag kunde radera bort dig, lika enkelt som det var för dig att göra mig illa.   

En gång i tiden älskade jag dig, jag älskade dig över allt annat och alla andra. Jag hade tagit en kula för dig om så behövdes och fast du gjorde mig så illa ibland att jag bara ville dö av smärta, försvarade jag dig alltid och stod trofast vid din sida, oavsett vad och det vet du.

Minns du de gångerna du brukade hålla fast mig och slå mig hårt över ansiktet samtidigt som du skrek åt mig: säg åt mig att sluta så slutar jag. Och jag bara skrek förtvivlat, att sluta, snälla sluta, jag ber dig sluta. Men du slutade aldrig, för mina rop och vädjan bara eggade dig ännu mer, att slå mig mer, att slå mig hårdare. Precis så är fallet nu, dock ombytta roller. Jag kommer inte att ge mig, oavsett hur mycket du tänker skrämma mig eller hota mig, eller vad som helst. Jag kommer att fortsätta kämpa, fortsätta strida, tills du får ditt straff. Straffet som du förtjänar och straffet du kommer att få. Och jag har redan vunnit en hel del och du förlorat ännu mer.

En dag, kanske jag någonstans i mitt hjärta, kan finna mig i att förlåta dig, förlåta dig för alla svek, lögnerna, tårarna, slagen, ärren, förnedringen, åren du stal av mig, kraften du fick mig att slösa, hoppet du fick mig att förlora. Men jag kommer, aldrig, aldrig att glömma. Jag kommer för alltid att minnas hur du utsatte mig och gjorde mig till ett offer och det glömmer jag aldrig.

Du gjorde mig till vad du egentligen är, du gjorde mig till dig, en liten stackars människa med ingenting här i världen, för det är just precis vad du är, otroligt liten, osäker och feg.

Härmed avlutar jag mitt liv med dig, härmed avskriver jag mig ifrån dig på alla sätt och vis, härmed börjar jag leva på nytt, utan dig på något sätt involverad i mitt liv.

Jag missunnar dig inget här i livet, men samtidigt unnar jag dig inget här i världen.

Glöm aldrig, att jag är den med sanningen på min sida och på din sida finns bara falskhet.

/Alexandra