alexandrasliv

Nä, nu är det kanske dags att ta tag
i det här igen!

Nu passar jag på att skriva lite då lillan
ligger och sover så sött med sin pappa:-)

Ska vi ta det från början kanske:
Måndagen 18/2 klockan åtta på morgonen
satte mina värkar igång.
De kändes som mensvärk och eftersom jag
var så trött (hade bara lyckats sova tre fyra
timmar den natten), så försökte jag att fortsätta sova.
Det gick bra fram till klockan nio, men sen gick
det inte mer.
Då ringde jag min mamma och berättade att det
hade satt igång.
Därefter ringde jag till förlossningen och berättade
att värkrna börjat

De sa då åt mig att duscha, äta, göra mig iordning
och sen komma in.
Och det gjorde jag.

Jag och älskling (som tur hade han sovmorgon och
skulle åka in till uppsala vid tolv, annars hade jag
varit själv), satte oss i bilen mot Uppsala.

Väl på Akademiska blev vi bemötta av en trevlig
barnmorska som undersökte mig.
Hon kunde konstatera att allt hade satt igång dock
så var värkarna sex sju minuter emellan och jag var
bara öppen en centimeter.
Så med andra ord, var det bara att vända hem.

Vi passade dock på att göra de ärenden vi hade
planerat att göra den dagen iallafall.
Vi hämtade bland annat bilbarnstolen som hade
kommit just den dagen, tur!
Och så hämtade vi den lilla liggkorgen på Babyland.
Jag satt då i bilen och flåste på för fullt, in genom
näsan ut genom munnen, medan André var och
hämtade sakerna.

Jag hade hunnit prata med mamma och pappa och
mamma skulle sätta sig på ett plan och komma ner
senare på kvällen.

Vi åkte hem när allt var hämtat. Jag tvingade André
att skruva ihop allt och fixa, så allt skulle vara klart
ifall att och medan stod jag och lagade middag,
en enkel middag som annars tar typ tio minuter,
men tog betydligt längre då jag var tvungen att pausa
och flåsa titt som tätt, då värkaran vid det här lagret
bara blivit starkare och tätare.

Efter maten var jag helt utslagen. Jag hade ju som sagt
bara sovit några timmar natten innan, så jag gick och
la mig. Lyckades små sova lite emellan värkarna
André åkte då iväg för att hämta min mamma på
Arlanda, som bara ligger tio minuter bort, som tur är.

När min mamma kom, kom även Andrés föräldrar för
att hälsa på.
Klockan var då vid nio tio tiden.
Jag satt mest i soffan och flåste, hade ont och grät
lite då och då, ja, det gick helt enkelt inte att bita ihop.

Så vi ringde till förlossningen och berättade hur läget
låg till. De bad oss då komma in.
Så vi åkte in, igen.

Väl där undersöktes jag ännu en gång. Värkarna var
nu var tredje fjärde minut men jag var fortfarande
bara EN centimeter öppen.
Gaaahhhh!!!!
Då förstod jag att detta skulle bli ett låååångt helvete!

Jag fick ligga i en sal och vänta på att jag skulle
öppnas mer, för att kunna få ryggmärgs bedövning.
Men smärtan var för fruktansvärd, så barnmorskorna
försökte trösta mig med akupunktur och några elplattor
som man satte på magen.
Men de hjälpte verkligen inte ett DUGG!

Så efter att jag legat där i mellan fem sex timmar och
velat dö, så släppte min slempropp och jag öppnades
tillräckligt.
HALLELULJA!

Jag kördes in i förlossningssalen och läkaren kom.
Sprutan gjorde inte ett dugg ont, det enda jobbiga
var att hålla sig helt still när värkarna kom.
Men det gick!
Efter det, vaknade jag till liv. Jag kunde prata och till
och med skratta.
Vid det här lagret var klockan cirka sju på morgonen
och vi hade åkt in till sjukhuste vid elva på kvällen.
Vi fick äta lite frukost och sen lyckades vi somna in
alla tre:-)

På grund av bedövningen började dock värkarna
avta lite och livmoderhalsen ville inte öppna sig
riktigt, utan det var som en liten kant som inte ville
dra ihop sig, så bebisens huvud hade inte en chans
att komma ut.

Då fick jag gå upp och gå. Vi tre promenerade runt
hela förlossningen flera gånger.
Sen var de tvungna att ge mig dropp med medicin
som skulle förstärka värkarna och det gjorde den
vill jag lova!
Så då fick jag lustgas och kände mig full istället.

Ni vet när man är på krogen och är dygrak och
försöker hålla god min och anstränger sig verkligen
när man ska säga, nej jag är inte full!
Man måste koncenterar sig på minsta lilla ord.
Exakt så blev det för mig.
Så vid varje värk tog jag en dos lustgas och det hjälpte.

De gjorde allt med mig de där barnmoskorna, 
la mig på sidan, på rygg, på mage på en sackosäck.
Ja i princip allt, men den där livmoderhalsen VÄGRADE
dra ihop sig helt.

Och då började de själva få lite panik.
Jag minns det så väl när de stod, fem stycken, tror jag
barnmorskor vid sängkanten och disskuterade.
" Vad ska vi göra nu?"
Det var det enda jag hörde och fick panik.
Kejsarsnitt, neeeeeej, tänkte jag, de kommer skära
upp mig!!!

De tillkallade en läkare och hon var GRYM.
She saved my ass!
Hon började massera den där kanten och hon höll
på länge, sen bytte hon av med barnmorskan.
Jag tror jag fick massage av allt och alla på hela
avdelningen.
De höll på riktigt länge, men det funkade.

(Glömde att skriva att mitt vatten aldrig gick av
sig jälv, de fick ta hål på säcken.
Men jag minns inte riktigt när exakt i storyn de gjorde
det, men bara så att ni vet så gjorde barnmosken det.)

Sen var det dags!
Jag blev chockad när de örjade lägga upp mina ben 
på ställningen och sa, nu kan du börja krysta.

Va va! Redan tänkte jag! Jag var helt groggy och hade
glömt att jag faktist hållit på i över ett dygn!
Så då började jag.
På höger sida hade jag mamma och på vänster min fina 
André.
Jag krysta och pressa och kämpade med all min kraft.

I bakgrunden hörde jag radion. Vi hade radio i salen.
Lugna favoriter var det på.

Och just då i krystnings processen kom Bob Marleys
Buffalo Soldier låten och den föddes min dotter till:-)
Det var grymt.

Hon var ju så liten min prinsessa, vägde bara 2,670 kilo.
Så hon kom lätt och smidigt ut.
Helt plötsligt låg hon där på mitt bröst och jag fattade
INGENTING.
Jag var groggy, trött och helt tom i huvudet.
Jag bara kramade henne och pussade på hennes lilla
huvud.
Hon var här och hon var helt perfetk!

Klockan 14:34 tisdag 19/2 föddes hon och värkarna
hade startat 30 timmar och 34 minuter tidigare.
Jag kan bara klappa mig på axeln och vara stolt över
mig själv.
Vad du var duktig Alexandra!

Och så var vi helt plötsligt tre:-)