Last.
Förvärk.
Kom ut nuuuuuuuuu!!!!!
De här förvärkarna tar kol på mig.
Jag kan inte sova om nätterna, då
de blir som starkast så fort jag slappnar
av.
Och inte bara det, när de väl sätter igång
börjar ryggen att värka också.
Suck:-(
8 dagar kvar...... känns som en evighet,
så jag hoppas det händer snarast och att
jag ABSOLUT INTE går över tiden.
Visst gör en förlossning jätte ont, men
hellre det på en smäll under X antal timmar.
Än dessa små utdragna förvärkar och allt
elände som kommer till, i flera dagar i sträck.
André.
Min älskade man fyllde 30 i torsdags.
Jag vet, dåligt av mig att inte blogga om
det då, men jag har verkligen inte haft
lust att blogga.
Så nu ska jag ta tillfället i akt och fira min
älskade man.
För 30 år sedan och 2 dagar, föddes mannen
i mitt liv. Min själsfrände, André.
Du kom in i min värld från ingenstans.
Och de skulle visa sig att du är det bästa
som kunde hända mig.
Du har stått vid min sida i vått och torrt,
hållit min hand och aldrig ens tänkt tanken
att vika undan.
Det älskar jag dig för.
Du vill alltid mitt bästa och sätter alltid mig före
allt annat.
Det älskar jag dig för.
Du lyser upp min vardag och får mig alltid
att må bra.
Du gör mig lyckligast i värden.
Det älskar jag dig för.
Du är mannen i mitt liv, min första kärlek
och pappan till vårat barn.
Det älskar jag dig för, nu och föralltid.
Förändringar.
Det är vad det är, så enkelt.
Det kanske var väntat, men ändå kom
det som en chock.
För mig i alla fall...
Det är stunder som denna som man tittar
extra mycket på sin man och njuter.
Det är stunder som denna man vill helst
inte vika ifrån hans sida.
Det är stunder som denna som man tänker.
" Tänk om det hände mig och jag blev kvar
utan honom."
Som man får ångest och lite lätt panik.
Det är så orättvist, orättvist och otroligt tråkigt,
sorligt, ja, allt.
Det känns också konstigt.
Man tänker på hur det kommer att se ut
och vara hädanefter, hur alla våra liv förändras.
Hur kommer födelsedagarna att se ut?
Hur kommer julen och nyåren att se ut?
Hur kommer alla våra fester att se ut?
De fina sommardagarna vi samlats sen barnsben
och grillat?
De stora obligatoriska middagarna som hölls,
ja, bara för att vi ville umgås med varandra.
HUr kommer allt detta att se ut och vara nu?
Det var inte tänkt att vi skulle bli en mindre,
det var det inte, inte alls.
Vi skulle ju bara bli en mer.
En till i la familia, våran egna familia, den som få
kanske förstår sig på.
Är vi släkt på riktigt eller inte?
Det är den ständiga frågan.
Vad spelar det för roll, vi älskar varandra som en
" riktig familj" vad det nu är.
Vi skulle bara bli en mer, inte en mindre...
