Så det kan bli.
Visst är det lustigt hur livet kan gå vidare och flyta på så enkelt igen.
Hur man kan påbörja någonting nytt, hur man kan finna lycka igen.
Jag minns hur och när jag började planera min flykt ur mardrömms förhållandet och det som sporrade mig var alltid samma tanke: " Antingen tar han livet av dig eller så tar du livet av dig, han kommer oavsett att bli din tidiga död."
Jag var helt övertygad att jag aldrig skulle kunna le igen och känna både lycka och ro kroppen.
När jag väl stod där, på 42 kilo, helt mörk och trasig i själen, helt ensam och bitter, en liten bitter människa, då trodde jag aldrig att jag skulle kunna känna så här, som jag gör nu.
Jag valde att flytta 100 mil söderut, bara för att komma bort allt det mörka och allt det tragiska. Och fast det har kommit vissa bakslag, så har jag varit stark och bitit ihop.
Fast vssa i Boden, än idag, precis som de alltid gjort, försöker bryta ner mg på alla sätt och vis, så står jag här, raklång och rakryggad, stolt.
Jag kommer ihåg hur jag stod hemma hos mamma och pappa och kollade på mig själv i spegeln, där såg jag mig själv, det lilla som fanns kvar av mig, ett litet offer med bara ben och skinn, en blåmärkt kropp som bara ville skrika av all smärta, då gav jag mig själv ett ultimatum: " Välj, ryck upp dig och börja leva, eller gräv ner dig i ett svart hål och försvinn förlltid, dö."
Jag valde livet...
3 år gammal, helt oventande om framtiden och det som ska komma skall.
Amor!
Hur man kan påbörja någonting nytt, hur man kan finna lycka igen.
Jag minns hur och när jag började planera min flykt ur mardrömms förhållandet och det som sporrade mig var alltid samma tanke: " Antingen tar han livet av dig eller så tar du livet av dig, han kommer oavsett att bli din tidiga död."
Jag var helt övertygad att jag aldrig skulle kunna le igen och känna både lycka och ro kroppen.
När jag väl stod där, på 42 kilo, helt mörk och trasig i själen, helt ensam och bitter, en liten bitter människa, då trodde jag aldrig att jag skulle kunna känna så här, som jag gör nu.
Jag valde att flytta 100 mil söderut, bara för att komma bort allt det mörka och allt det tragiska. Och fast det har kommit vissa bakslag, så har jag varit stark och bitit ihop.
Fast vssa i Boden, än idag, precis som de alltid gjort, försöker bryta ner mg på alla sätt och vis, så står jag här, raklång och rakryggad, stolt.
Jag kommer ihåg hur jag stod hemma hos mamma och pappa och kollade på mig själv i spegeln, där såg jag mig själv, det lilla som fanns kvar av mig, ett litet offer med bara ben och skinn, en blåmärkt kropp som bara ville skrika av all smärta, då gav jag mig själv ett ultimatum: " Välj, ryck upp dig och börja leva, eller gräv ner dig i ett svart hål och försvinn förlltid, dö."
Jag valde livet...
3 år gammal, helt oventande om framtiden och det som ska komma skall.
Amor!
Kommentarer
Trackback
