alexandrasliv

Tråkigt, fruktansvärt tråkigt och hemskt.
Det är vad det är, så enkelt.

Det kanske var väntat, men ändå kom
det som en chock.
För mig i alla fall...

Det är stunder som denna som man tittar
extra mycket på sin man och njuter.
Det är stunder som denna man vill helst
inte vika ifrån hans sida.
Det är stunder som denna som man tänker.
" Tänk om det hände mig och jag blev kvar
   utan honom."
Som man får ångest och lite lätt panik.

Det är så orättvist, orättvist och otroligt tråkigt,
sorligt, ja, allt.

Det känns också konstigt.
Man tänker på hur det kommer att se ut
och vara hädanefter, hur alla våra liv förändras.
Hur kommer födelsedagarna att se ut?
Hur kommer julen och nyåren att se ut?
Hur kommer alla våra fester att se ut?
De fina sommardagarna vi samlats sen barnsben
och grillat?
De stora obligatoriska middagarna som hölls,
ja, bara för att vi ville umgås med varandra.
HUr kommer allt detta att se ut och vara nu?

Det var inte tänkt att vi skulle bli en mindre,
det var det inte, inte alls.
Vi skulle ju bara bli en mer.
En till i la familia, våran egna familia, den som få
kanske förstår sig på.
Är vi släkt på riktigt eller inte?
Det är den ständiga frågan.
Vad spelar det för roll, vi älskar varandra som en
" riktig familj" vad det nu är.

Vi skulle bara bli en mer, inte en mindre...