alexandrasliv

Här sitter jag nu, vuxen och mogen, lycklig och omringad av kärlek.
Jag har min familj, min starka fina familj.
Jag har min vackra man, min styrka.
Och jag har min fantastiska dotter, mitt liv, mitt allt, mitt hjärta!

Jag har tur, jag har blivit välsignad.
Jag tog mig ur ett svart hål som jag levde i och jag fann ljuset.
Jag blev stark och tog mig ur, och kolla var jag är nu och vad jag har.

Var jag än går håller jag huvudet högt, för JAG har lyckats i livet
och JAG har innerlig lycka och äkta kärlek i mitt liv.

Precis som fågeln Felix, som blev bränd på ett bål och sen återuppstod ur askan
för att förvandlas till en föryngrad gestalt.
Precis så har jag förvandlats till en lycklig, stark kvinna.

Men sen så får jag en PUFF och då börjar jag tänka och fundera och minnas.
Jag tar åt mig av det, av puffen.
Så jag finns här och jag vet och jag förstår.

Jag har lyckats, jag är lycklig och jag är stark.
Och jag hjälper alltid till... 

Haha, jag måste bara få kommentera
detta, då jag nästan dog av garv när
jag upptäckte detta.

Jag har ett program dom lokaliserar alla
IP adresser, tex när folk kommenterar, så
sparas IP adressen och då kan jag skriva
in den och programmet hittar allt.
Ja, en massa saker som tex om det är
en privatperson, företag, vad för slags bredband,
eller modem, stad, adress osv.

Och jag vet under den perioden jag fick alla
de där fina kommentarerna, så brukade jag
gå igenom de innan jag skickade informationen vidare.
Och jag minns att jag reagerde på att en flitig
läsare och kommentatör skrev från en IP adress
som tillhör: IKEA Corporate Network.

Ikea, tänkte jag, WTF liksom, men ägnade inte några
fler tankar åt det.
Tills nu, nu när glödlampan tändes i min hjärna.
Snacket går ju och man får ju höra info ibland om
vissa saker och personer, vare sig man vill eller inte.
Man pratar ju än med vänner från förr, som lever kvar
i ens förflutna.

Och sist jag pratade med min Skatmamma A. 
(våra smeknamn på varandra sedan några år,
jag skatunge, hon skatmamma) för över
en månad sen så berättade hon en sak om en person,
men eftersom det för mig var rätt så irrelevant,
så glömdes det bort.
Om den personens arbetsplats nämligen.

Och nu när jag sitter och håller på med bloggen,
går igenom lite och läser gamla saker,
så tändes glödlampan och bitarna föll på plats.

Men det är självklart att DEN personen är den som sitter
och kommenterar, elakheter, ärekränkningar och förtal i
min blogg, till mig.

Jaja, jag fattar nu, why liksom.

I gett it;-)

 

 

Nu har vi varit hemma i ett par
dagar efter en underbar vecka
hos mormor och morfar i norr.

Våran prinsessa har blivit så stor
nu och så duktig!

Hon greppar nu tag i saker om du
håller de framför henne och idag
upptäckte hon sina fötter.
Hon satt på mitt knä och tittade på tv.
Och så upptäcker jag efter ett tag att
hon böjt sig fram och tar på sina
söta små fötter.
Hon pratade och lekte med de,
gullungen min:-)

Hon är extremt duktig för att bara
vara 3 månader (blir 3 på månadag)

Sitter här i soffan och ser på min dotter
som ligger bredvid i sin lilla korg och sover
så sött.

Gud vad jag älskar henne, det är helt sjukt!
Trodde inte att man kunde älska någon så starkt
som jag älskar henne.

Verkligheten har slagit mig nu, jag är MAMMA!

Jag har nog infunnit mig i mamma rollen alldeles
utmärkt.
Jag känner henne och hon känner mig, vi klickar.
Jag vet nu vad det är hon vill, bara av att höra
hur hon gråter.

Och hon är ju så snäll min prinsessa, hon gråter
nästan aldrig. Vissa dagar gråter hon bara en gång.
Hon är bäst, som hennes pappa brukar säga:
" Hon är cool."

Hon har börjat le och skratta jätte mycket nu
och även "prata" massa söta gaga gogo ljud.
De ljuvligaste och vackraste små ljuden någonsin.
När hon vaknar och ligger i sin korg och drar sig
och jag kommer fram och börjar prata med henne
ger hon ifrån sig de finaste leenden någonsin och
mitt hjärta smälter<3

Hur mår jag då, jodå, alldeles utmärkt. Har bara
tre, fyra kilo kvar att tappa och sen är jag back on
track. Det med vikten gick smidigare än jag trodde!
Och nej, jag har inte bantat, ätit mindre eller nått.
Bara ätit på som vanligt, promenerat och ammat.
Kilorna har bara runnit av på 2 månader. 12 kilo
har jag gått ner nu.



De få extra kilorna som jag inte blivit av med
sitter på två specifika platser, fram och bak.
Precis, bröst och rumpa.
Inget min man klagar på precis;-)
Snyggt med lite mera rumpa faktist, min har 
alltid varit så platt.
Men boobsen får gärna gå tillbaks, E-kupa is
way to much på min kropp.
Men där är ju maten, så då får vara kvar ett
tag till:-D

Och idag fyller min vackra dotter två hela månader.
Grattis angelito mio♥





 

 

Hoppas att du aldrig slutar tro på under.
Må du aldrig ta ett andetag för givet.
Må kärlek aldrig lämna dig tomhänt.

Känn dig aldrig liten, inte ens när du står vid havet.
När en dörr stängs, vänta så kommer en ny att öppnas.
Lova mig att du alltid kommer att ge hoppet en chans.
Och när du får chansen att visa vad du kan, ta den.

Frukta inget, inte ens de högsta bergen.
Nöj dig aldrig med att ta vägen med minst motstånd.
Att lämna någonting kan vara en chansning men en chansning värd att ta.
Att älska kan vara ett misstag men ett misstag värd att göra.
Låt aldrig ett trasigt hjärta göra dig bitter.

När du är nära att ge upp, tänk efter och ge himmlen ovanför dig mer än bara en titt.
Och när du blir uppbjuden på dans och har valet att stå över, så hoppas jag att du dansar.
Att du dansar varje dans.

Nä, nu är det kanske dags att ta tag
i det här igen!

Nu passar jag på att skriva lite då lillan
ligger och sover så sött med sin pappa:-)

Ska vi ta det från början kanske:
Måndagen 18/2 klockan åtta på morgonen
satte mina värkar igång.
De kändes som mensvärk och eftersom jag
var så trött (hade bara lyckats sova tre fyra
timmar den natten), så försökte jag att fortsätta sova.
Det gick bra fram till klockan nio, men sen gick
det inte mer.
Då ringde jag min mamma och berättade att det
hade satt igång.
Därefter ringde jag till förlossningen och berättade
att värkrna börjat

De sa då åt mig att duscha, äta, göra mig iordning
och sen komma in.
Och det gjorde jag.

Jag och älskling (som tur hade han sovmorgon och
skulle åka in till uppsala vid tolv, annars hade jag
varit själv), satte oss i bilen mot Uppsala.

Väl på Akademiska blev vi bemötta av en trevlig
barnmorska som undersökte mig.
Hon kunde konstatera att allt hade satt igång dock
så var värkarna sex sju minuter emellan och jag var
bara öppen en centimeter.
Så med andra ord, var det bara att vända hem.

Vi passade dock på att göra de ärenden vi hade
planerat att göra den dagen iallafall.
Vi hämtade bland annat bilbarnstolen som hade
kommit just den dagen, tur!
Och så hämtade vi den lilla liggkorgen på Babyland.
Jag satt då i bilen och flåste på för fullt, in genom
näsan ut genom munnen, medan André var och
hämtade sakerna.

Jag hade hunnit prata med mamma och pappa och
mamma skulle sätta sig på ett plan och komma ner
senare på kvällen.

Vi åkte hem när allt var hämtat. Jag tvingade André
att skruva ihop allt och fixa, så allt skulle vara klart
ifall att och medan stod jag och lagade middag,
en enkel middag som annars tar typ tio minuter,
men tog betydligt längre då jag var tvungen att pausa
och flåsa titt som tätt, då värkaran vid det här lagret
bara blivit starkare och tätare.

Efter maten var jag helt utslagen. Jag hade ju som sagt
bara sovit några timmar natten innan, så jag gick och
la mig. Lyckades små sova lite emellan värkarna
André åkte då iväg för att hämta min mamma på
Arlanda, som bara ligger tio minuter bort, som tur är.

När min mamma kom, kom även Andrés föräldrar för
att hälsa på.
Klockan var då vid nio tio tiden.
Jag satt mest i soffan och flåste, hade ont och grät
lite då och då, ja, det gick helt enkelt inte att bita ihop.

Så vi ringde till förlossningen och berättade hur läget
låg till. De bad oss då komma in.
Så vi åkte in, igen.

Väl där undersöktes jag ännu en gång. Värkarna var
nu var tredje fjärde minut men jag var fortfarande
bara EN centimeter öppen.
Gaaahhhh!!!!
Då förstod jag att detta skulle bli ett låååångt helvete!

Jag fick ligga i en sal och vänta på att jag skulle
öppnas mer, för att kunna få ryggmärgs bedövning.
Men smärtan var för fruktansvärd, så barnmorskorna
försökte trösta mig med akupunktur och några elplattor
som man satte på magen.
Men de hjälpte verkligen inte ett DUGG!

Så efter att jag legat där i mellan fem sex timmar och
velat dö, så släppte min slempropp och jag öppnades
tillräckligt.
HALLELULJA!

Jag kördes in i förlossningssalen och läkaren kom.
Sprutan gjorde inte ett dugg ont, det enda jobbiga
var att hålla sig helt still när värkarna kom.
Men det gick!
Efter det, vaknade jag till liv. Jag kunde prata och till
och med skratta.
Vid det här lagret var klockan cirka sju på morgonen
och vi hade åkt in till sjukhuste vid elva på kvällen.
Vi fick äta lite frukost och sen lyckades vi somna in
alla tre:-)

På grund av bedövningen började dock värkarna
avta lite och livmoderhalsen ville inte öppna sig
riktigt, utan det var som en liten kant som inte ville
dra ihop sig, så bebisens huvud hade inte en chans
att komma ut.

Då fick jag gå upp och gå. Vi tre promenerade runt
hela förlossningen flera gånger.
Sen var de tvungna att ge mig dropp med medicin
som skulle förstärka värkarna och det gjorde den
vill jag lova!
Så då fick jag lustgas och kände mig full istället.

Ni vet när man är på krogen och är dygrak och
försöker hålla god min och anstränger sig verkligen
när man ska säga, nej jag är inte full!
Man måste koncenterar sig på minsta lilla ord.
Exakt så blev det för mig.
Så vid varje värk tog jag en dos lustgas och det hjälpte.

De gjorde allt med mig de där barnmoskorna, 
la mig på sidan, på rygg, på mage på en sackosäck.
Ja i princip allt, men den där livmoderhalsen VÄGRADE
dra ihop sig helt.

Och då började de själva få lite panik.
Jag minns det så väl när de stod, fem stycken, tror jag
barnmorskor vid sängkanten och disskuterade.
" Vad ska vi göra nu?"
Det var det enda jag hörde och fick panik.
Kejsarsnitt, neeeeeej, tänkte jag, de kommer skära
upp mig!!!

De tillkallade en läkare och hon var GRYM.
She saved my ass!
Hon började massera den där kanten och hon höll
på länge, sen bytte hon av med barnmorskan.
Jag tror jag fick massage av allt och alla på hela
avdelningen.
De höll på riktigt länge, men det funkade.

(Glömde att skriva att mitt vatten aldrig gick av
sig jälv, de fick ta hål på säcken.
Men jag minns inte riktigt när exakt i storyn de gjorde
det, men bara så att ni vet så gjorde barnmosken det.)

Sen var det dags!
Jag blev chockad när de örjade lägga upp mina ben 
på ställningen och sa, nu kan du börja krysta.

Va va! Redan tänkte jag! Jag var helt groggy och hade
glömt att jag faktist hållit på i över ett dygn!
Så då började jag.
På höger sida hade jag mamma och på vänster min fina 
André.
Jag krysta och pressa och kämpade med all min kraft.

I bakgrunden hörde jag radion. Vi hade radio i salen.
Lugna favoriter var det på.

Och just då i krystnings processen kom Bob Marleys
Buffalo Soldier låten och den föddes min dotter till:-)
Det var grymt.

Hon var ju så liten min prinsessa, vägde bara 2,670 kilo.
Så hon kom lätt och smidigt ut.
Helt plötsligt låg hon där på mitt bröst och jag fattade
INGENTING.
Jag var groggy, trött och helt tom i huvudet.
Jag bara kramade henne och pussade på hennes lilla
huvud.
Hon var här och hon var helt perfetk!

Klockan 14:34 tisdag 19/2 föddes hon och värkarna
hade startat 30 timmar och 34 minuter tidigare.
Jag kan bara klappa mig på axeln och vara stolt över
mig själv.
Vad du var duktig Alexandra!

Och så var vi helt plötsligt tre:-)

Sista bilden på min gravida mage.

Nä, nu räcker det!
Kom ut nuuuuuuuuu!!!!!



De här förvärkarna tar kol på mig.
Jag kan inte sova om nätterna, då
de blir som starkast så fort jag slappnar
av.
Och inte bara det, när de väl sätter igång
börjar ryggen att värka också.
Suck:-(

8 dagar kvar...... känns som en evighet,
så jag hoppas det händer snarast och att
jag ABSOLUT INTE går över tiden.

Visst gör en förlossning jätte ont, men
hellre det på en smäll under X antal timmar.
Än dessa små utdragna förvärkar och allt
elände som kommer till, i flera dagar i sträck.

Tråkigt, fruktansvärt tråkigt och hemskt.
Det är vad det är, så enkelt.

Det kanske var väntat, men ändå kom
det som en chock.
För mig i alla fall...

Det är stunder som denna som man tittar
extra mycket på sin man och njuter.
Det är stunder som denna man vill helst
inte vika ifrån hans sida.
Det är stunder som denna som man tänker.
" Tänk om det hände mig och jag blev kvar
   utan honom."
Som man får ångest och lite lätt panik.

Det är så orättvist, orättvist och otroligt tråkigt,
sorligt, ja, allt.

Det känns också konstigt.
Man tänker på hur det kommer att se ut
och vara hädanefter, hur alla våra liv förändras.
Hur kommer födelsedagarna att se ut?
Hur kommer julen och nyåren att se ut?
Hur kommer alla våra fester att se ut?
De fina sommardagarna vi samlats sen barnsben
och grillat?
De stora obligatoriska middagarna som hölls,
ja, bara för att vi ville umgås med varandra.
HUr kommer allt detta att se ut och vara nu?

Det var inte tänkt att vi skulle bli en mindre,
det var det inte, inte alls.
Vi skulle ju bara bli en mer.
En till i la familia, våran egna familia, den som få
kanske förstår sig på.
Är vi släkt på riktigt eller inte?
Det är den ständiga frågan.
Vad spelar det för roll, vi älskar varandra som en
" riktig familj" vad det nu är.

Vi skulle bara bli en mer, inte en mindre...

Jag tycker personligen att de senaste
dagarna så har magen växt till sig rejält.

Men det är klart, le gran finale börjar ju
närma sig med skrämmande fart!



Jag är inte längre rädd för förlossningen.
Nej, jag vill mer bara få det hela
överstökat.
Jag går bara och väntar på att det ska sätta
igång, för det kan det ju, från och med vecka
34 kan man föda när som helst och jag är
i vecka 37 om en dag.

Så jag har helt mentalt förberätt mig
och vill bara att det ska ske och vara
över.

Väskan är packad och klar, barnkammaren
är klar, fattas bara en sak egentligen, gardiner.
Vart hittar man sånt?
Fina söta gardiner för bebisar...hmmm...

Nu vill jag bara att du ska komma ut till oss,
det vill vi båda två, jag och pappa <3



Jag är riktigt STOR nu och bara om magen
som tur är.
14-15 kilo har jag lagt på mig so far.
Inte så mycket att gå ner sen, då jag ska amma
och börja träna smått så fort jag kan.

Vänta bara, om 6 månader, till sommaren
kommer jag ha bikini utan problen;-)